Samtal jag behöver färre av

Genom att kommunicera med andra lär vi oss saker, producerar vi saker och skapar effektiva samarbete.
Samtal med andra är ju alltid lika produktivt... eller?

Det finns de samtal, både på jobbet och privat, som verkligen motarbetar allt vad produktivitet innebär. Jag funderade lite kring det där och kom på ett antal scenarier som jag ska jobba med för att hantera bättre framöver.

Samtal med någon som är på väg därifrån
Har du någon gång haft en känsla av att den du pratar med bara vill avsluta samtalet? Du vet, när han eller hon blir mer och mer forcerad i sina svar med ena foten bokstavligen utanför dörren? Det har jag. Jag har inget problem med att just mitt ärende har lägre prioritet än något annat, men jag har problem med när någon, utan engagemang, inleder samtalet. Handlar det då om ett ärende jag känner engagemang för kommer jag troligen avbryta det jag håller på med för att på bästa sätt bidra till diskussionen.
Efter hand inser man att den investerade energin just slösats bort. Personen egentligen inte har tid med den diskussion, som han eller hon just startade... jag har tappat mitt fokus och när personen gått behöver jag inte bara återfokusera utan också svälja stoltheten och frustrationen över att just ha dragit en utläggning till "void".

Framöver tänker jag försöka på förhand göra klart om personen har tid att snacka om ämnet en stund eller inte. Om inte-  inget engagemang, inget fokustapp, ingen förnedring. Vad man kan önska från motparten är att inleda med "Du, kort bara, jag är på väg till X och undrar bara hur det ligger till med Y?".

Samtal när man själv är på väg därifrån
Ok. Jag är inte perfekt. Ovanstående exempel drabbar ju även mig i det omvända. Man triggar igång någon som man inte var beredd på och så står man där som ett fån och lyssnar fastän man för längesedan antingen blivit A - ointresserad eller B - känner att det tar för lång tid. Är svaret A, så är samvetet styrande. Här berättar ju någon något som är intressant för honom eller henne, men inte för mig. Är det en polare, och läget är rätt, kan man ju alltid avbryta med ett "Boooring", men oftast är det någon mindre välkänd. Då blir det till att lyssna helt enkelt.  Är svaret B, kan man ju alltid be att få återkomma eller boka en tid för ett "riktigt" samtal om saken.

Nu kanske vi gränsar till något djupare mer medmänskligt... Alla samtal syftar ju inte till att gagna båda, utan för att den som håller utläggning helt enkelt behöver prata av sig och min fråga gav ett välbehövligt tillfälle. Tänker man mer på det viset är det bara att lyssna, engagera sig och känna att man gjort något för någon annan. Men om någon på gång på gång suger in en i sitt nät och "pratar av sig" blir ju oftast tendensen att man går i större och större cirklar runt denne.

Bekräftelsesamtal förklädda till diskussioner
Det finns de som gärna vill ha en diskussion om något och på ytan verkar vara uppriktigt intresserad av min åsikt. Egentligen är personen bara ute efter att bekräfta en redan cementerad uppfattning. Man är egentligen inte beredd att diskutera men vill ändå ge skenet av att man är öppen för input. Kanske tänkte denne cementerade åsiktsbärare att åsikten var så självklar att det inte kunde finnas någon annan syn på saken?

Provokation är underskattat ibland. Här finns det verkligen utrymme för lite klädsam provokation. Om man misstänker att det finns en gjuten åsikt kan man ju alltid påstå något i den helt motsatta riktningen bara för att se vad som händer! Antingen avbryts samtalet och man slösar inte bort en massa onödig tid och frustration. Eller, beroende på graden av provokation, kan det sluta i skratt. Risken finns ju också att stämningen blir lite tryckt, men den får man ta... Inte särskilt produktivt, men kanske gör det att personen i fråga inte frågar mig nästa gång det blir aktuellt att polera sitt ego. Kanske sådde jag till och med ett frö av osäkerhet som tvingar fram lite mera eftertanke.

Samtal smittade med "Jag-vet-bättre-än-du-lilla-vän-syndromet"
Detta syndrom drabbar de "experter" som ställer frågor som de "vet" svaret på, men ändå frågar för att sedan kunna förklara vad som är fel i det svar man ger. Är ni med?
Exempel: Svärmor/mamma frågar "Om barnet gråter i sängen efter läggning, tar ni upp det då?". Svarar man då "Ja" så går man i en taffligt preparerad fälla och en lektion följer. Om jag detekterar att jag är på väg i fällan brukar jag återigen prova lite klädsam provokation och svara "Ja, det är klart. Vill barnet upp är det väl klart att man tar upp det! Då får barnet komma upp och får lite godis". Ja det där sista kanske är bordeline spydigt, men att försöka kläda in sina lektioner i fina frågor är ju rätt lågt det med...

Samtal eftersom det är lättare än att tänka efter
Vissa personer tar allt för lätt till frågan, kanske under devisen "en vanlig fråga får man tåla...". Att få en fråga en gång eller två är ju okej, men om samma person ställer samma fråga gång blir det lätt störigt. Det är precis som att vissa människor inte sparar något i databasen utan använder andra människor som sin databas. Själva är dom en "tunn klient" någonstans med ganska begränsad hårddisk... för att dra en nördig analogi. Visst kan det kännas bra att vara en viktig kugge som människor frågar ofta, men varje fråga skapar ett engagemang som stjäl tid och energi. Kan jag med mitt svar göra den som frågar mera självständig - kanon! Men att bli databas för en massa klienter är... inte fullt lika kanon. När jag blir tillfrågad nästa gång ska jag försöka ge ett engagemang som just syftar till att slippa frågan nästa gång, inte genom att vara otrevlig utan genom att försöka svara bra. Men det är klart, om det inte hjälper och frågan återkommer gång på gång kanske det finns fog för bara lite spydighet. Lite bara?

Ett annat exempel, där jag själv lätt faller in, är att fråga som första steg i tankeprocessen. Som att man behöver någon annan som startar upp den egna hjärnan. Ofta sitter man inför en ny design av en systemlösning och med en gång börjar man fråga bordsgrannen: "Du, vad tror du om det här...". Egentligen borde jag själv tänka igenom problemet översiktligt och sedan planera in en kort eller lång session med bordsgrannen. Det kräver ganska liten ansträngning, men dåliga vanor och lättja gör att jag själv ofta gör så här. Dels färgas mina initiala tankar av den jag frågat, dels startar jag en helt oförberedd diskussion som stör bordsgrannen i sitt arbete. Varje liten förberedelse är bättre än ingen... här ska jag bli bättre!

Vad vill jag egentligen med det här långa inlägget?
Okej, jag kanske låter lite bitter och en aning cynisk i mina amatörmässiga socialvetenskapliga analyser. Men min poäng är att vi borde vara ärligare och mer medvetna när vi pratar med andra. Det här handlar om en respekt för varandra och varandras tid. Att engagera någon utan förberedelse eller utan eget engagemang är inte respekt. Att fråga någon fastän man egentligen inte bryr sig om svaret är inte respekt. Att inte känna efter ifall motparten är intresserad utan bara köra på är inte respekt. Det är bara slöseri med tid och människor helt enkelt.

Vilka samtal behöver jag fler av då? Enkelt. De som gör mig glad!

Over and out!

Dagens kodarmusik: Ingen. Min son sover och jag vill för allt i världen inte väcka honom.