Hjälp! Vi har fått en vatten(fall)skada!

Med hjälp av en konsult och en kollega har jag just insett någonting. Vi är skadade. Eller, i bästa fall är det inte du och jag, utan bara en stor del av vår omgivning som är skadad. Det handlar inte om en fysisk skada eller svininfluensa, det handlar om tydliga symtom av vattenfall-skada.

Denna skada skapar en icke-kreativ miljö, en stel miljö som har svårt att hantera förändring och initiativ. Den gör att kreativa människor resignerar och riskerar att idéer släcks innan de ens provats.

Var ska vi börja nysta i det här då? Varför inte hos vår gamle vän Wikipedia..

Vattenfallsmodellen är ett sätt att driva ett projekt, till exempel ett större administrativt datasystem. Tanken är att varje steg ska vara helt klart och bedömas innan man går vidare i nästa steg. Vattenfallsmetoden är mer än 30 år gammal.

Just det, jag talar om det vattenfallet, den modellen.

Men okej, vad är nytt i insikten om att vattenfallsmodellen inte fungerar? Ingenting såklart. Vi kan till och med lämna hela argumentationen mot vattenfallsmodellen i systemutvecklingsprojekt därhän. Det jag insett går mycket djupare. Det finns nämligen en så djupt rotad vattenfalls-kultur att det återkommer långt utanför systemutvecklingsprojekten.

Har du någonsin fått en kreativ idé, kanske på jobbet, som kännts rätt smart, ganska självklar och riktigt logisk? Du lade fram din idé med en entusiasm man bara finner hos kreativa människor som just satt igång att skapa. Du fick kanske medhåll om att idén var bra och att det verkligen vore något att ta tag i. Man kanske till och med sa "Bra gjort, kör igång direkt så får vi se hur det går!"?
Då är du lycklig! Jag tror till och med att du är ovanlig.

I allt för många fall skulle din idé försvinna i det allmänna bruset. Men i de fall jag nu tänker på tas din idé om hand efter ett tag. Det tillsätts en utredning där du troligen inte är med, som pågår allt för länge. Det väcker frustration och din idé tappar sitt driv. I andra fall presenterar du en kanon-lösning där du knäckt ett gammalt problem med en riktig innovation. Istället för understöd (och kanske din förväntade ovation) får du avvaktande reaktioner, eftersom ingen vågar tro på dig och din idé. De vet ju inte hur det slutar, de har ju inte analyserat den...

Varför blir det så? Det finns säkert många anledningar, men det här är min teori: Det finns en så utbredd vattenfalls-mentalitet hos många människor där man vill veta allting på förhand inte vågar chansa med ett osäkert kort. Det finns ett behov av att utreda varje hörn, specificera och analysera alla delar av lösningen. Sen kan det bli tal om att dra igång. Den entusiasm man kände för sin idé, det engagemang man lagt ner i den försvinner. Dessutom kanske inte den den idé man hade ens är aktuell längre i dess ursprungliga form. Omgivningen har ändrats, du har ändrats och fått en förfinad, kanske ännu bättre idé. Är ni med på vart vi är på väg?

Om vi inför varje förändring ska analysera varje detalj kommer vi aldrig kunna hänga med. Då har vi analyserat klart lagom tills nästa förändring dyker upp. Vi blir som en dålig skidåkare i en svart puckelpist, precis när man tror man fattat dyker nästa skräckinjagande puckel upp...Dessutom kommer allt för många vara upptagna med att analysera och allt för få med att skapa nya innovationer.

Om vi tillät oss att ta språnget tidigare, att våga lita på vår och andras entusiasm skulle mycket vara vunnet. Då skulle vi vårda innovation, kreativitiet och ambition. Det driver utvecklingen framåt och föder innovatörer. Låt gå att vi inte vet exakt hur allting kommer bli, men låt oss starta med det vi vet. En person vi litar på har en "gut-feeling", så kör! Vi lär oss på vägen och tids nog ser vi om vi behöver justera riktiningen, byta spår eller stanna upp.

Jag förespråkar inte att vara ansvarslös, givetvis måste man veta riktningen och målet för att kunna ta sig vidare. Men vad jag efterfrågar är en flexibilitet att ta små steg och att våga ta dem utan att helt ha koll på vart vägen leder. Min 4-åriga dotter kommer ofta på förslag om tokiga pyssel vi ska göra därhemma. Allt för ofta blir det ett nej, eftersom jag redan funderat ut vad som eventuellt kommer inträffa och hur stökigt det kommer att bli. Men om jag vore mera villig att ta en rätt ofarlig risk, kanske jag får chansen att vara med när min dotter lär sig något, utvecklas eller bara får en mysig stund med total uppmärksamhet. Okej, liknelsen mellan projekt och idéer på kontoret och barnens pyssel är kanske lite svag, men tänk efter... innovation och uppfinningsrikedom kanske hör ihop med barnslig nyfikenhet?

Jag tror inte att någon idag vill påstå att man utvecklar eller arbetar efter vattenfallsmodellen. På frågan om verksamhetens spelsystem är det väl ingen som med gott samvete säger "Vi kör en rak vattenfallare med en projektledare på topp!". Då låter det ju bättre att namedroppa lite "iterativt", "agilt" eller "scrum" istället.

I ett program med en av mina husgudar: "Arga snickaren" var det ett innertak med vattenskador. Personen som ägde huset hade funderat på att måla över fläckarna för att slippa se skiten. Arga Anders sa något i stil med "Ja det kan du ju göra, men om två månader ser det likadant ut igen".

Så länge som vår inställning är vattenfalls-skadad spelar det ingen roll hur agil/iterativ/inkrementell vår systemutveckling är eller sägs vara. Så länge som vi inte främjar människor och deras kreativitet är allt det där bara puts på ytan.

Tack till två herrar Olausson som väckte denna nya insikt.

Dagens kodarmusik: Linkin Park - Crawling.