"The pit of despair"

Nyligen har vi i vårt team gjort en ansats till att göra mera unit tests. Det är en grym känsla när vi alla verkar få samma "tända glödlampa" över våra huvuden, när insikten om att det här är vad vi borde göra slår oss alla samtidigt. Att vara överrens underlättar ju helt klart.

Men vägen till ett bättre och förändrat arbetssätt är motig. Jag har flera gånger den senaste tiden varit på god väg att ta en liten genväg för att slippa ta den jobbiga vägen över unit tests. Jag vet ju självklart innerst inne att vi inte kan fortsätta koda på utan tester, alla de buggar jag kämpat med är ju ett bevis på att något måste bli bättre. Men ändå kryper den gamla vanan fram ibland och man kommer på sig själv att argumentera för att försvara sitt tillfälliga undantag. "Ja men den HÄR grejen kan jag ju inte testa... den är ju trivial och dessutom svinjobbig att testa!"

Som tur är finns det fler än jag i teamet. Hade det bara varit jag hade min monolog enkelt kunnat låtit logisk och ja själv hade säkert accepterat ursäkten för att tillfälligt undvika från planen. Tillfällena hade nog blivit fler... och ännu fler. Till slut sitter man där igen, inte ett dugg bättre och med samma gamla buggar som välkomnar en på morgonen. Men har man människor runt sig som ifrågasätter undantaget (ja ibland räcker det med en tveksam blick för att fånga samvetet...) så blir det inte så.

Nä, det är bara att bita ihop! Under Dan Norths föreläsning på Öredev pratade han om "the Satir Change Model". Den beskriver ungefär hur vi hanterar förändring och hur vi tar oss vidare. Det är en stegvis process.
Steven Smith beskriver den bra i sin blog.

bild från http://stevenmsmith.com/ar-satir-change-model/

I stort går det ut på att vi befinner oss i ett nuläge, trygga i det vi kan, det vi är vana vid och vårt beteende, även om det är ett destruktivt beteende. En förändring introduceras och genast föds ett motstånd mot det nya där vi, medvetet eller omedvetet, motarbetar förändringen. Nästa steg är KAOS. I botten av detta kaos finns "the pit of despair". Nu är vi på botten och har svårt att se hur vi ska kunna ro iland förändringen.

Men - låter vi oss komma förbi denna grop väntar integrering och nya insikter, när vi ser hur det nya faktiskt hjälper oss i vårt arbete. Och fullföljer vi integreringen väntar ett nytt nuläge där vi förbättrat oss och vant oss vid nya, mindre destruktiva beteenden.

Tänker jag efter känner jag klart igen mitt eget beteende. Fastän jag var fullt delaktig i initiativet till förändringen har jag gjort motstånd med mina lama ursäkter om att slippa undan. Just nu befinner vårt team sig i gropen och med sprattlande armar försöker vi gräva oss upp. Men att bara inse att det är där vi är hoppas jag är ett bra tecken.

Det är dags att släppa motståndet och låta kaoset styra ett tag.

Snart är vi på väg upp igen. Åtminstone lagom till nästa förändring...

Over and out!

Dagens kodarmusik: Ingen musik, utan lite Hanselminutes med Roy Osherove om Unit Testing.